Om Hosjön

Hosjohammare

Bro bergsmän skulle fordom ha haft en hammare intill Bro byn vid det vattenfall yxfabriken nu står. I början av 1700-talet skall en härd flyttats upp till Hosjön där det smitts sedan 1611 då nio bergsmän i Bro byggde en hammare på “gammal grund”.

En smed från Skinnskatteberg , Hindrik Hindriksson skall vara den förste smeden som ”smidde tell” (satte igång smidet). Denna Hindriksson ”bodde sig till” på norra sidan om ån, mitt emot hammaren. Gården fick då namnet Hindrikas , sedermera blev den kallad Petters , så Wallboms , så Bergströms , så Jannsons, så Edboms och numera bor Stig och Elisabeth Pettersson där!

En annan smed som låtit mer tala om sig av Hosjö-smederna , kallades ”Mosen” eller Moses , och var även han från Skinnskatteberg.

En annan gammal smedgård , numera ombygd är Hases , där Widings numera bor. En smedgård av yngre datum är Larses sedermera Hodins , numera Wiklunds.

Väster om nuvarande Petterssons på norra sidan ån fanns på sin tid en smedgård för mer tillfälliga smeder.

Den enda gamla smedgård som nu finns kvar i Hosjön är gamla Erkas eller Sjödins , numer bor Sjöbergs där.

De sista hammarslagen föll 1884, varvid de sista smältorna vändes av smederna Lars Erik Åström, Wallstedt och JO Sjödin , sedermera kvarnägare i Storvik, samt den senares far Erik Sjödin, som då var smidesmästare i Hosjön.

Nej, det var sant , ännu en gång , nämligen i början av 1890-talet skulle den gamla stångjärnshammren, som då vilat sin åldriga nacke i över tio år, bringas att slå några slag igen för att sedan hjulstocken brustit lägga sig ned till ro för alla tider.

Hosjohammaresjarnstamplar

Det var då Sjödin d.y. pojkar, som länge gått och bekikat det gamla skrället och funderat, huru de skulle få honom i gång. De gamla nötta nålarna i hjullåsen hade under årens lopp av fukt och stänk rostat så fast i sina lager, att vattenhjulet icke förmådde vrida dem loss.

Men pojkar ha råd och uppslag i brydsamma situationer , och si, huru de lirkade och bröt, kom hammaren igång ! Folket i gårdarna trodde ej sina öron, när de åter fick höra den gamla sången: Tusen tell, Tusen tell, Tusen tell Tusen tell!

Gubbarna och kärringarna rusade till, men fägnanden blev av kortaste slag, ty efter bara ett par pressningar mellan ”brusken” och ”trycken” flög hammaren av och blev liggande nedanför städet.

Men1919 kom fabrikör PJ Olsson (Säng-Pelle) i Storvik och förde bort hela hammarhuset.

Det berättas att när man kilade hjullåsen 1706 och skulle dra på, kröp byggmästaren igenom hjulstocken, in i ena ändan och ut i den andra.

Karlarna som var med blev alldeles förbluffade över ett sådant tilltag. Men i samma veva kom en kvinna ned i hammaren och hon såg att mannen kröp ovanpå stocken.

– Ser ni ej, sade hon, att karlen kryper uppå stocken? Då förvände byggmästaren synen på hennes, så att hammaren blev full av vatten, varpå kvinnan drog kjolarna upp under armarna och marscherade iväg ut.

Gamla Bro Hammare skall ha sagt så här;

Bonn sitter hemma och räknar penningan
Bonn sitter hemma och räknar penningan

Vall hammare skall också ha sagt något men innehållet är av sådan art, att det inte kan återgivas i tryck. Vall hammaren skall ha varit inrättad i samma byggnad, där nuvarande yxfabrik ligger.
Urfors gamla hammare skall ha låtit så här:

Skyldig i byn , å skyldig i stan !
Skyldig i byn , å skyldig i stan !

Det förefaller som de olika ”ljuden” skulle åsyfta den ekonomiska ställningen vid de olika hamrarna. Det är ju uppenbart, att i en gammal bergsmansbygd som Ovansjö satte smedlivet sin prägel på folklivet i sin helhet och i synnerhet på folkhumorn.

Hosjöns historia
(L. L. Lundh 1921, bearbetat 2009 med nya gårdsnamn)

Från Hindrikas till Pettersson

1706 smiddes det första gången i hammarsmedjan i Hosjön. Smeden, som kom från Skinnskatteberg, hette Hindrik Hindriksson och bodde på norra sidan om ån, mitt emot hammaren. Gården fick då namnet Hindrikas, sedermera blev den kallad Petters, så Wallboms, så Bergströms, så Jannsons, så Edboms och numera bor Stig och Elisabeth Pettersson där!