Kuriosa.

Antikverat.

Publicerad 2016-05-22

Två lantbrukare i Onsala vid Kungsbacka ha åtalats därför att de skött sitt vårbruk under pågående gudstjänsttid. Detta enligt kap. 7 par. 3 strafflagen, som lyder: Idkar någon å sön- och högtidsdag, emellan klockan 6 om morgonen och klockan 9 om aftonen, hantverk eller annat arbete, som uppskov tåla kan, straffas med böter, högst tjugu riksdaler, utan det sker till egen eller annans nödtorft.

Ett dylikt åtal torde ej ha företagits i mannaminne. Hovrättsrådet K. J. Ekman väntar att frågan om denna lagbestämmel­ses vara eller icke vara kommer upp till behandling under det pågående arbetet med strafflagens reformering. Att helt utplåna lagligt skydd för sabbatshelgen anser han icke lyckligt.

Namn och Nytts uppfattning framgår av ovanstående rubrik; folk arbetar aldrig i onödan den dag då traditionen bjuder att alla skola vara lediga.


En återkomst.

Ett par av byns doktorer återkom idag, till vår lättnad,  från Indien där de vistats under en treveckorsperiod.

Enligt den första rapporten är Indiens mångmiljonstäder en omtumlade upplevelse; myllrande människomassor, bottenlös fattigdom och ofantlig rikedom i en oöverskådlig blandning där man svettas i trettiogradig värme. Och en ständig ljudkuliss av signalhorn, marknadsutropare och allt.

Gissningsvis är det också omtumlande att komma hem till byn och tystnaden; novembergrått över frostiga vallar veckan före första advent och med tystnaden endast bruten av lågmälda kontaktläten från de sträckande sångsvanarna.

I morgon ska det snöa, sägs det.

Välkomna hem.

 


Färska Hosjöbor ….

CIMG2198
Idag smyger byns tranpar sig undan med sina två ganska nyfödda ungar. Det är som synes inte världens bästa bild med som bevis duger de.


Lamning på gång!

DSC_0426

Jodå, lamningen i byns besättning är i gång.
Och nu är Douglas den som ger farfar ett handtag när lammen skall kollas före märkningen.


Ugglelyssnarkvällen 2015.

Ugglekvällen

Ett litet gäng lyssnade efter ugglor den här lördagskvällen och njöt av en sällsynt klar och vacker stjärnhimmel.
Och till sist kunde vi också notera att en av skogens mäktigaste ugglor – slagugglan – lät höra av sig.

Bortsett från den upplevelsen har man alltid trevligt kring en eld – tack för torr ved, Pettersson – och ingen korv och inget kaffe smakar bättre än just då.

Så alla Ni andra som bokat bort Er till storstäderna gick miste om nånting.


Jerrys äpplen igen

CIMG2010

Precis som förra året står sig Jerrys vinteräpplen – Åkerö – väl och en hel vinter igenom.
Trots att varken han eller jag lagrat särskilt noga.
Och precis som förra året funderar vi varför svensk frukt inte duger utan måste ersättas från andra världsdelar.
Mats W


“Trettndasurn”.

CIMG1870

Många av de tecken som stabiliserade tillvaron för oss människor före bilar och väderleksrapporten har antingen fallit ur minnet eller ersatts av annat: tidningar, TV, Facebook, mobiltelefoner. Eller långtidsprognoser för ditt eller datt som levereras av vetenskapsmän och journalister som vet mer och bättre än andra.

Också förr gjorde man sitt bästa. Tittade på månen och nötskikor och spådde med almanackan i hand vem som braskade och slaskade, såg sig noga för på sjusovardagen och alla andra märkesdagar.

Men ovädret vid tiden för Trettondagen ser ut att stå sig. I bland fruktat när snöföret redan räckte till och vägarna hölls uppe med hästplogar och handkraft; andra gånger efterlängtat när förtjänsten av timmerkörning helt och hållet var beroende av pålitligt före.

Det var säkert så att denna Trettondagsur – urväder är ovansjömål – hade ett visst spelrum i tiden. Den kunde knappast uppenbara sig före jul eller under juldagarna och inte för långt efter tjugondag Knut men höll den sig inom det spannet godkändes den och behölls i minnet minst ett år.

2005 dröjde “Trettndasurn” till den 8:de januari, dvs två dagar efter Trettondagen, och var av en sort som inte kommer att glömmas i första taget. Den gavs namnet Gudrun av meteorologerna och vad hon ställde till med minns vi alla även om vi klarade oss undan det värsta i våra trakter.

1954 kom den strax före nyåret eller närmare bestämt den 29 december och fällde uppskattningsvis 10 miljoner träd i Gästrikland söder om Storsjön och Gävle. På den tiden hade man inte uppfunnit namn åt stormarna och den går till historien som “Den stora stormfällningen”.

I år kan vi väl säga att den dels kom i tid och att den inte ställde till för stort besvär: lite extra snöskottning, en och annan bil i diket och ett fyratimmars strömavbrott.

Emellertid lever “Trettndasurn” och det kan vi komma ihåg till ett annat år.

Mats Wiklund


Ensträng 2015-01-03, klockan 14.15

CIMG1855

Vallbyån har det inte fullt så besvärligt denna vackra januaridag som det kan vara när vintern slår till på allvar. Det vinternormala är annars sparsamt med vatten och det som finns är mestadels bundet i is, snön borde hänga i lömska drivor över de rännilar som ännu lever; björkslängor, tyngda av snö och kyla, skall slå sina bågar över dess tynande tillvaro medan åns innevånare hukar i gölar och höljor i väntan på bättre tider.

Jag tänker på det här medan jag lyssnar till ån denna stilla januaridag och minns att Thomas och jag höll på att bryta både ben och stavar när vi på skidor följde den frusna ån inpå nyåret 1986; det var nån vecka innan Thomas och Lena flyttade till Sandviken för gott och vad ärende vi hade den gången minns jag inte. Kanske letade vi efter mink eller utterspår; kanske var vi bara nyfikna på hur vintern hanterade ån när den var på sitt värsta humör.

Hur som helst: Vallbyån och dess  avrinningsområde är på ett sätt livsnerven för all kultur och natur. Utan ån ingen hammarsmedja och inga byar och säkert inga fäbodar, inga fiskgjusar och inga gäss.

Och sena tiders återvandrare skulle vi inte sett till. Forsärlan som häckade vid Hammardammen i somras, grågässen som rekognoscerat i sjön ett par år, bävrarna som dämmer av hjärtans lust, uttern som nu säkert är tillbaka i ån, sångsvanarna och den blå kärrhöken.

Varg och björn, kungsörn och tornfalk nog utan ån men i övrigt magert.

Men åns egen miljömarkör, den frackklädde och vinterbadande strömstaren, ser jag inte till idag. Annars sjunger han vid den här tiden; uppkrupen på iskanten eller en sten i forsen blandar han sin sträva sång med vattnets röst och berättar att ännu håller vattnet så högt PH-värde att husmaskarna- det är nattsländans larver och hans levebröd – förmår bygga sina rörformade kapslar.

Så nu gäller det att hålla skarp utkik efter strömstaren: utan honom är vi och ån illa ute.

 

 


Mera om Björkbrita.

Eftersom jag numera tillhör pensionärernas illustra skara har jag natutligtvis tid att tänka och ibland också på oväsentligheter. Som namn i byn och dess närhet till exempel. Som Björkbrita.

Och då slog det mig att Henry Backlund använde ordet “brytning” när den eljest så flacka skogsmarken gick över i en liten brant eller sluttning.

Nu är Henry borta sedan länge men jag ger mig sjutton på att han skulle kallat slänten söder om vägen för en brytning. Och då behöver man inte blanda in dalmål för att förklara hur namnet Björkbrita kommit till.

 

Mats W


Kinesiska hälsningar

Kinesiska muren


Björkbrita.

Så vitt jag vet har det så länge jag minns funderats över detta “Björkbrita”; ett namn på en något diffus plats mellan Åsbäcken och Ny-Gårds fäbod: vem Brita var, vad hon hade med björk att göra och så vidare, så vidare.

Jag har aldrig fått nån vettig förklaring. Inte ens av Henry Backlund eller Ol-Jöns Olle som båda kunde ungefär allt som behövdes plus lite till.

Emellertid är nu skylten som Leif Bergqist tillverkade på plats sen nån månad och av en händelse stupade jag i veckan över en text som kan  – kanske – vara en möjlig förklaring.

Olle Johnson från Gävunda har sammanställt en liten förnämlig skrift om storjägaren och författaren Gustaf Schröder och hans jaktliga äventyr företrädesvis i Sörombygden och i förklaringen till vissa ortsnamn förekommer Brintsbodarna.

Brint är ett dalmålsord och betyder liten brant sluttning och det har Olle fått bekräftat av Institutet för språk och folkminnen..

Med tanke på att det fågelvägen bara är en dryg halvmil till gränsen mot Svärdsjö socken i Dalarna skulle det kunna vara så att den lilla branta sluttningen man har på vänster hand när man passerat Åsbäcken en gång kallats Björkbrinta, dvs den lilla sluttningen där det växer björk.

Och då är förvanskningen  – eller slarvet  – till Björkbrita nästan försumbart.

Eller hur??

Mats W

 


Källviksvägen lördag 24 november klockan 11.02

Det är inte bara Brobyvägen som far illa av de ihärdiga höstregnen; också Källviksvägen har dragit på sig slaghål av så ansenliga mått att man snart riskera att bli hängande på underedet.

Det regnar idag igen.

Men trots detta eller kanske just därför knogar Börje, Stig och Pelle  med hjälp av Nisses traktor, fyrhjling och stenkrattor för att bota det värsta.

I morgon bitti ställer vi om klockorna och konstaterar misstroget att det håller uppe, att lågtrycket fortsätter att pumpa upp europavärme och att flockar av björktrast i sakta mak förflyttar sig söderut.

Och på vägen passar de på att frukotsera på byns rönnbär innan de vinglar vidare i den friska sydvinden.

 

CIMG1749

CIMG1750